emelirydblom.blogg.se

Vilken fantastisk helg vi har haft. I fredags kom min pappa och Kajsa hit för att hälsa på. Walter blir så lycklig när vi får besök av familj. En väldigt nöjd och glad liten kille som fått massor av kärlek och blivit ompysslad. 

I fredags kom de ganska sent så vi åt middag, vi satte sedan på musik så Walter och Kajsa dansade. För er som inte känner Walter, så är musik en av de bästa sakerna han vet.
Efter dansandet så nattade Oskar Walter så då kollade jag och pappa på dokumentären om Alexander. Efteråt kändes det som jag skulle kunna gråta i all evighet. Jag har så mycket känslor i kroppen, men det är sällan jag får ut dem. Konstigt nog gråter jag väldigt sällan över allt, men jag tror delvis det är för att det alltid varit så mycket runtomkring att jag aldrig riktigt kunnat känna efter, sen vill jag helst inte känna efter för mycket, det blir för tufft då och när jag blir ledsen och börjar gråta känns det som det aldrig kommer ta slut. 

Jag och pappa satt och pratade en stund efteråt, mest om hur märkligt livet blev. Hur jag är så rädd, för hur framtiden ser ut för Walter. Även om jag ändå tror att han kommer få må bra, och komma ur detta, starkare än någonsin, så är jag ändå rädd. Pappa hade även med sig sin kamera, där visade han mig bilder från i januari, när Walter var som sjukast. Bilder jag inte tror jag sett innan. De kändes så overkligt, han var så svullen under så många månader, såg ut som en helt annan liten kille. Inte som min son. Det är med en klump i magen och ett tryck över bröstet som kommer man ser tillbaka på de månaderna, men vi tog oss igenom den tuffa tiden och vi ska ta oss igenom hela denna resan, och sen vill jag gå vidare och börja leva på riktigt, som en normal familj. Inte anpassa livet efter en sjukdom, jag vill att den ska hålla sig i det förflutna så vi kan få ta igen allt vi missat, få njuta på riktigt.

I lördags åkte vi till Universeum, vi hade en så mysig dag och Walter verkade tycka det var väldigt roligt, stolt som en tupp skulle han gärna gå och hålla morfar eller Kajsa i handen, eller allra helst bli buren. De senaste månaderna har Walter varit väldigt mammig och pappig, med all förståelse. Men det kan också bli väldigt utmattande när man aldrig kan få en paus, även om jag såklart alltid vill vara med honom så kan det vara skönt när han accepterar att någon annan har honom. Om ni förstår mig rätt.
Denna helgen har varit så bra på så många sätt, och för första gången på väldigt lång tid har Walter hellre varit med andra än bara mig och Oskar. Helst ska någon annan än just oss vara med honom. Det är så skönt att se, framförallt att hans trygghet har kommit tillbaka, men även att han mår så pass bra nu att han vågar tillåta andra att vara med honom. Det för mig är ett friskhetstecken, för det är sån Walter egentligen är. Sen går allt såklart i perioder med barn, men han träffar sin mormor/morfar och farmor väldigt ofta, så han är annars väldigt trygg med dem. Och nu är det tillbaka, och jag är väldigt glad för det. För sanningen är, att jag och Oskar måste kunna andas däremellan, vi måste få vara bara Emeli och Oskar för en stund ibland.

Efter ett par timmar på Universeum så åkte vi hem och lagade tacos och myste. Vi hade morgondagen att ladda batterierna för. Vi fick för ett tag sen biljetter från sjukhuset för att gå på Liseberg på söndagen. Jag tror det var barnsjukhusetsdag eller något liknande så vi fick entre biljetter och åkband till barnen. Vädret såg lite halvdant ut så jag var tveksam ett tag till om det skulle vara någon idé att åka dit. Tänkte att en dag på Liseberg, i regn inte lät så mysigt. Men, det var uppehåll ett par timmar så vi åkte dit strax innan lunch och gick runt och myste, åkte farfarsbilarna (Walters absoluta favorit) och jag och Oskar smet iväg och åkte den nya attraktionen Valkyria. Även Oskars mamma och hennes man kom till Liseberg och höll oss sällskap. Kan ni förstå vilken lyx Walter hade? Både morfar, Kajsa, farmor och Lasse att välja mellan. Väldigt lyxigt skulle jag säga, och han njöt. Efter ett par timmar och efter att regnet börjat komma så åkte vi hemåt igen, nöjda och glada. En aning trötta också, och pappa och Kajsa åkte hem mot Blekinge igen.

-

Igår, måndag var det dags för sjukhus igen för nya prover. Vi trodde att det var ultraljud över Walters buk också, men det visade sig var fel datum, i slutet av september är det dags. Mest en kontroll för att se, vi vet att han har förstorad organ, vilket man ser ganska tydligt när han går runt i blöja, då han har en stor utspänd mage, men den är ändå lite bättre nu än vad den var för några veckor sen.
Men hör och häpna! Proverna var så bra, de hade ökat ännu mer nu! Det är så skönt! Tänk att denna medicinen faktiskt hjälper. Det känns så sjukt, det gick så fort. Det känns fortfarande så overkligt. Snälla, låt det bara få förbli såhär nu. Vi behöver det, Walter behöver det, och jag behöver det, mitt hjärta behöver få vila från ständig oro och värk.