emelirydblom.blogg.se

Veckorna gick.. Vi började närma oss 3 veckor sedan vi var på sjukhuset och gjorde undersökningarna. Jag väntade och var varje dag rädd för att jag skulle missa samtalet om tid för Magnetröntgen. Jag försökte ha tålamod och tänkte att dem ringer oss snart. 

4,5 vecka och de hade fortfarande inte ringt och gett oss någon tid. Jag fastnade vid orden om att ”ni kommer få en tid för magnetröntgen inom 4 veckor”. Varför hade dem inte ringt? Hade de glömt att de skulle ge oss en tid, hade de glömt bort Walter? När det sedan hade gått ca 6 veckor och vi fortfarande inte hört något började min oro bli väldigt jobbigt, jag tyckte att man kunde se tydligt att knölen hade växt sen vi har inne i augusti. Jag började även vid denna tidpunkten tycka att Walter hade börjat ta sig på huvudet där knölen satt.

Tillslut kände jag att detta funkar inte, vi kan inte vänta längre, det måste hända något nu. En dermoidcysta ska inte växa så mycket så att man kan se det bara med blotta ögat, på så kort tid.

Jag började ringa runt till sjukhuset för att få tag i någon som hade mer koll på varför de tog så lång tid, och om någon visste något. Jag kanske hade missat samtalet?
Efter att ha ringt till olika avdelningar och blivit skickat från ett ställe till ett annat på telefon så kom jag fram till dem som skulle ge oss en tid.
”Vi har många barn som ligger före Walter, han är inte så högt prioriterad så det kan ta längre tid än vad läkarna har sagt. De säger att de vill ha tid inom 4 veckor men det är sällan det sker.”
Jag blev ganska ställd vid det samtalet så jag minns inte riktigt vad jag sa, men försökte lugna mig med att vi får väl en tid snart. Men jag kunde inte släppa tanken och känslan i magen om att något var fel. 

Jag tror jag väntade kanske en vecka, men sen blev det ohållbart. Vi behövde få en tid, det började bli riktigt jobbigt nu för känslan av att det var något som var fel blev bara starkare för varje dag.
Jag ringde igen och blev vidarekopplade även denna gången, tillslut fick jag tag i rätt person och vid detta samtalet grät jag och sa att ni måste ge oss en tid nu, det går inte att vänta mer nu, jag vet att knölen har blivit större, jag ser det med mina egna ögon oavsett vad ni säger. Jag hade tur som pratade med en sjuksköterska på röntgen som lyssnade och tog till sig min oro. Vi hade redan väntat längre än vad de sa vi skulle behöva göra.
Vi fick en tid att komma in på MR och läkarundersökning 16 oktober. Det var ca 1 vecka efter samtalet, men att vänta 1 vecka kändes okej, jag ville bara ha en tid.

Nu var dagen här, dagen vi så länge väntat på. Walter behövde fasta under natten eftersom att han behövde sövas inför denna undersökningen. Vi hade fått en tidigt tid så det kändes bra, Walter slutade äta på natten sedan några månader tillbaka så tack och lov var det inte några problem för honom att fasta.
Vi hade ca 2 timmar innan vi åkte in till sjukhuset satt på bedövningplåster på hans händer och armveck då de behövde sätta in en tillfällig infart så de kunde ge honom insomningsmedicinen.
Väl på sjukhuset sattes nålen, vilket gick förvånadsvärt smärtfritt, sedan var det dags för sövning.
Detta är en väldigt speciell sak att gå igenom, man vet inte riktigt vad man ska förvänta sig. De informerande oss om att han kommer somna relativt fort efter att de börjat ge medicinen och att han kommer bli tung i hela kroppen så vi var beredda på det.
Jag kan inte riktigt minnas men jag tror Oskar hade honom i famnen när han skulle sövas, jag tyckte det var för jobbigt, jag ville knappt kolla för jag blev rädd.. orolig. Mitt lilla barn ska sövas för första gången i sitt liv, och han är så liten. 

Om jag inte minns helt fel tog inte denna undersökningen så jättelång tid, jag tror vi fick komma upp till uppvak efter ca 1 timme. Det såg så konstigt ut att se sitt barn ligga i sjukhussängen, uppkopplad på olika saker för att mäta syresättningen, puls osv.
När han vaknade kände jag sån lättnad, äntligen fick jag ha honom i min famn igen, min älskade lille kille.
När han började piggna till träffade vi läkaren som vi haft första gången vi kom till sjukhuset, han som ringde oss och sa att de skulle bli operation. Han kollade på Walter, sedan oss och sa ”jag ser också att den har växt sedan vi sist sågs. Det är bra att vi kommer igång nu. Jag hoppas att vi ska kunna kolla på bilderna imorgon, senast onsdag men jag ska försöka göra mitt bästa så det blir något gjort så fort som möjligt sen ringer jag er när jag har mer information. JAG INBILLLADE MIG INTE. Jag hade rätt. Den hade växt.

Magnetröntgen gjordes en måndag, vi väntade på samtalet på tisdag men ingen ringde, antagligen hade de inte kollat på bilderna än. Sen kom vi till onsdag. Jag satt i bilen och körde när telefonen ringde. Det var läkaren som vi träffat. ”Vi har kollat på bilderna nu och tror inte längre det är någon dermoidcysta. Vi vet ännu inte vad det är för något men vi vill göra en ny röntgen, en som visar lite mer detaljerat och vi skulle gärna vilja göra den redan imorgon. Ni kommer få åka till avdelning 321, det kommer stå barncancercentrum vid hissen, men oroa er inte. Det behöver inte betyda något, men det är dit ni kommer få åka imorgon”. Jag vet att jag vid den stunden frös till och en stund senare frågade jag rakt ut ”Har han cancer?”, jag fick svaret ”Vi vet ännu inte vad det är, men det ser inte typisk ut för att vara cancer men därför vill vi samla på oss mer information och undersökningar för att sedan komma fram till något och hur vi ska gå vidare.”
Vi la på, och där kändes det som mitt hjärta skulle stanna. Vi hamnar inte på barncanceravdelningen om de inte misstänker att det kan vara cancer. Fan fan fan. Jag orkar inte. Vi har i många år haft cancer i vår familj.
Mina två fastrar gick bort i cancer, alldeles för tidigt. Min pappa drabbades av prostatacancer och ett år efter det fick min mamma bröstcancer. Tack och lov har det gått bra för mina föräldrar men det var tufft. Men att även min son kanske har cancer? Det får bara inte vara så.  

Walter i väntan på sövning och magnetröntgen.